OM MORMORS FARMORS FARFAR OCH FEM GENERATIONER VILKA BOTT OCH LEVT PÅ GUDMUNDSTJÄRN FRÅN 1778 TILL 1943 

Katarina Rönngren
Gudmundstjärn år 2000

GUDMUNDSTJÄRN 

-ETT SKOGSHEMMAN FRÅN SJÄLVHUSHÅLLETS TID. 

 

Hårt arbete, starka kvinnor, uppfinningsrikedom och uthållighet har präglat livet på Gudmundstjärn. Nybygget togs i besittning  1778 och brukades av samma familj i fem generationer fram till 1944. Gården kom under andra hälften av 1800-talet att utvecklas till ett skogshemman med ett väl utvecklat självhushåll.

 

Under 1600-talet började kronan upplåta allmänningar till nybyggare och en utflyttning från jordbruksbygd till skogsmark tog vid. I och med att befolkningstalen ökade i mitten av 1700-talet ökade även antalet nybyggare. På Lonings kronoallmänning i Indals socken synades fem nybyggen ut på 1760-talet.  På norra sidan om Djupsjön arbetades två hemman upp och båda kallades Nordby. Vidare fördelades kronoallmänningen mellan Mosjöholm, Mosjölund och Gudmundstjärn. Nybyggarna var under ett antal år befriade från skatt, men levde trots det under knappa omständigheter.

 

Skogshemmanet Gudmundstjärn har fått sitt namn efter en olycka år 1694. I tjärnen drunknade då bonden Gudmund Pärsson tillsammans med pigan Annika Bengtsdotter.

 

Indelningen av inägomarken har i stort sett varit lika under hela brukningstiden. I början låg dock åkern närmare tjärnen och åkern närmare husen var då ängsmark. Åkerarealen uppgick som mest, (efter dikningsprojekt och sänkning av vattenståndet i tjärnen) till ca sex hektar.

 

Ett drygt trettiotal byggnader fanns som mest på Gudmundstjärn. Inräknat är då de två torpställen, vilka under en tid fanns på hemmanet. Först 1961, arton år sedan familjen flyttat byggdes bilväg till Gudmundstjärn. Vägen är dragen rakt över delar av den tidigare åkermarken. Elström har aldrig funnits och inte heller telefon.

 

Sedan 1983 är Gudmundstjärn byggnadsminne och naturreservat och därmed skyddat från förändringar. Av Gudmundstjärns ursprungliga areal på ca 249 hektar ingår idag 71 hektar i naturreservatet, ca 50 hektar skog- och myrmark, ca 10 hektar inägomark och 11 hektar vatten.

Idag utgör Gudmundstjärn ett levande exempel på månghussystemet med 23 bevarade byggnader och sommartid ett levande museum med djur. Gudmundstjärn ägs av Sundsvalls kommun. Skötsel, aktiviteter och arrangemang ansvarar Gudmundstjärns intresseförening för. Intresseföreningen har även satsat på verksamhet i området runt Gudmundstjärn. Restaurering av en skogskoja, röjning och utmärkning av gamla skogsstigar samt framröjning av sedan länge igenväxta ställen, bl a hemmanet på Mosjöholm.

 

I boken ”Tjärnfolket” av Hans-Olof Jonsson, finns den fascinerande historien om Gudmundstjärn och människorna som bodde här.

 

 

 

ÄNG ÄR ÅKERS MODER 

"Ingen slåtter före Sara-dagen den nittonde juli" sa alltid Nils-Olof Eriksson, siste bonden på Gudmundstjärn. Slåttern pågick väldigt ofta ända in i september, så länge något ätbart för djuren fanns att ta vara på. Mängden hö i ladorna och antalet djur som kunde födas över vintern var beroende av arealen tillgänglig ängsmark att slå. Mycket hö innebar många djur och mycket gödsel för åkrarna. Uttrycket ”äng är åkers moder”, kommer av att kreaturens gödsel användes till näring på åkrarna Varje strå måste tas till vara och all inägomark var kortsnaggad när hösten kom. För att dryga ur vinterfodret togs också löv och bark tillvara.

 

Ängarna gödslades inte och blev näringsfattiga. Så småningom fick ängarna en lågvuxen men artrik och tät växtlighet. Hackslåtter innebar att ”hacka” sig fram med lie på de steniga markerna. I Sverige är idag de flesta ängsmarkerna borta och många växter och svampar utrotningshotade. Idag återstår ca 2500 hektar hävdad äng, eller ungefär en promille av den areal på uppemot två miljoner hektar ängsmark vilken i början av 1800-talet fanns i Sverige.

 Typiska ängsarter på Gudmundtjärns hackslåttmark är slåtterfibbla, liten blåklocka, prästkrage, bockrot, ormrot, norrlandsviol och stagg. Här finns också den sällsynta fältgentianan. Blir förhållandena för kväverika gynnas tex älggräs, hundkäx och brännässla, vilka tränger undan de småvuxna mer konkurrenssvaga ängsväxterna. 

På lägdorna (se åkerbruk) växte det fina, värdefulla höet, klöver och timotej. Efter 1900 slogs lägdorna med slåttermaskin. All ängslått, hackslått, lägdkanterna, gårdsplanen och myrtegarna slogs dock för hand, med lie, precis som på 1700-talet. ”Det mesta var nog att gå och slå med lie, vecka ut och vecka in, slå hackslått överallt” berättade Thea, Nils-Olofs dotter. På Gudmundstjärn hässjades allt som skulle läggas i ladorna, även hackslåtthöet. Anledningen att höet inte torkade på backen var det frostlänta läget. Särskilt innan sänkningen av vattenståndet i tjärnen  Naturligtvis innebar hässjandet av skrabbslåtthöet mer arbete än om höet kunnat torka direkt, men höet fick absolut inte vara fuktigt så att det möglade.

  

KAJSAS TORP

 

Hur torparen Kajsa Andersdotter kunde föda fem kor och nio getter på sitt torp var en gåta. På det till arealen sex tunnland (cirka tre hektar) lilla ”Kajsatorpet” växte runt sekelskiftet  ungefär vad en ko behövde.

 

Tack vare sin mentalsjuke sambos  pengar kunde Kajsa köpa skrindor med hö och dessutom ägnade hon mycket tid till att skava bark av aspstubbar samt samla lav och kvistar i skogen. Omsorgen om djuren blev senare också anledningen till att Kajsa ställde in sin planerade resa till mormonernas paradis, Utah. I sin ungdom var Kajsa en religionsökare, lämnade svenska kyrkan och tillhörde under ett antal år Baptistkyrkan innan hon konverterade till Mormonkyrkan. Många mormoner reste till Utah i början av 1900-talet och meningen var att Kajsa vid ett tillfälle skulle följa med. I sista stund skrinlade Kajsa sina resplaner, för vem skulle i så fall ta hand om hennes djur? När resdagen kom begav sig Kajsa iväg ut för att införskaffa foder till kreaturen och därmed fick resan vara för hennes del.

 

Gifte sig gjorde aldrig Kajsa, dottern Albertina fick hon tillsammans med en vandringsman från Dalarna, Jannes Matts Olsson. Flickan Albertina var sjuklig och Kajsa bar henne i en kont på ryggen under de fjorton år hon levde.

 

När Kajsa blev gammal och orkeslös fick hon flytta till Gudmundstjärnsfamiljen. I samband med detta köptes torpet tillbaka till hemmanet.

 

 

HAGMARK 

Under sommaren gick boskapen på bete i skogen. Inägorna var omgivna av gärdsgård för att utestänga dem. När skörden var bärgad på hösten släpptes djuren in för att beta av återväxten. På inägorna i den sk hästhagen fick hästen beta då den behövde vara nära till hands. Småkalvarna hade en egen liten hage intill ladugården. Betesmarker är ofta artrika med låg vegetation. Många växter tex blåklocka, ormrot och kattfot gynnas av betet och djurens tramp. Om inte marken betas ordentligt eller om avslaget gräs får ligga kvar för länge (mer än ett par dagar att torka) utarmas växtligheten. Förutom en oönskad gödslingseffekt förändras vegetationens sammansättning och konkurrenssvaga arter försvinner snart.  

Endast 50 år tillbaka fanns nästan  46 000 hektar ängs- och hagmarker i Västernorrlands län, idag återstår en bråkdel ca 650 hektar. En del odlas rationellt men de flesta har fått växa igen och blivit skog. Största hotet mot natur- och kulturvärdena i odlingslandskapet är att de slutar skötas. Genom att upprätthålla en traditionell hävd blir spåren från det äldre jordbruket synliga och landskapets historia tydlig. Vill vi att nästa generation ska kunna plocka en bukett med ängsväxter tex liten blåklocka, prästkrage och kattfot? Idag är dessa blommors existens inte självklar då många slåtter- och betesgynnade växter och djur hotas av utrotning.

 

 

 

MYRODLING OCH BLÖTSLÅTTER 

En stor del av slåttern skedde förr på myrmarker och andra fuktiga ängar. Fram till mitten av 1800-talet slogs myrslåtter på flera ställen långt från gården, i första hand vid Mosjöån och i Finnhålen på Nolbyskogen. Efter hand fick torparna ta hand om skörden där, medan Sara-Lena och Nils-Olof  koncentrerade sig på att öka skörden kring gården och tjärnen.

 

Varje år slogs Blötdalen från Dalslägdan väster om tjärnen och upp mot Allbergstorpet. ”Där var det som att gå i sjön med lien” berättade Thea. Dyjorden var alldeles röd kallades ”gårka” och klibbade fast på benen.

 

På myrmarken växte mest starr. Starren var, liksom skogmarkens och hackslåttarnas ”häran”, svår att slå och det krävdes att liarna var riktigt vassa. Alla tre systrarna Thea, Anna och Frida fick hjälpa pappa Nils-Olof  att dra slipstenen så ofta att de drömde mardrömmar om slipstensvevandet. Från Blötdalen och andra ”utslåttar” fick höet bäras på en bår till närmaste lägda där det kunde hässjas. Ibland slogs sjöfoder i tjärnen ”tärne”. För att dryga ut vinterfodret togs också löv och bark tillvara.

 

På 1920-talet dikades de våta ängarna och tjärnen sänktes cirka en meter. Marken kring tjärnen var innan utdikningen väldigt vattensjuk och svårodlad.  För att kunna köra med häst måste den ha trögor (snöskor) för att inte sjunka ner med hovarna. Sammanlagt grävdes cirka 600 meter diken och massor av stora stenar flyttades.

 

Efter dikningen blev odlingsklimatet avsevärt bättre och potatisodlingen kunde flyttas tillbaka till Gudmundstjärn. Under ett antal år hade familjen satt potatis vid fäboden. Naturligtvis blev kornskördarna bättre när frosten inte kom så tidigt.

Eftersom ”Sörmyra” och ”Myrtega” har en mycket kort historia som åkermark, är svårbrukade och redan på väg att återfå en naturlig fuktängsvegetation nyttjas dessa idag som slåttermark.

  
ÅKERBRUK
 

Under 1900-talet såddes nästan enbart korn. Försök gjordes med havre, men den hann aldrig mogna utan gavs som grönfoder åt hästarna. Kornet torkades i storhässjan i anslutning till logen. Längre tillbaka odlades även råg och lin. Eftersom linet ofta blev förstört av frosten, upphörde linsådden. Istället skaffades lin genom byteshandel med någon framme på socknen. Alldeles i början såddes hampa, men den odlingen blev inte långvarig. Potatis odlades, mandel och ett par andra sorter, så kallade ”blåpärer” och ”rödpärer”. Många gånger frös potatisen redan i augusti. Ibland odlades rovor till korna.

 

Växtföljden på Gudmundstjärn skilde sig inte från andra nyodlare på den tiden. Under uppodlingen såddes svedjeråg där skogen huggits ner för att förvandlas till åkermark. Hälften av åkern såddes därefter varje år medan den andra hälften fick ligga i träda. Under 1800-talet infördes växelbruk, vilket gjorde trädan överflödig. Åker ett par år och därefter hölägdor i fyra eller fem år, innan det var dags för upplöjning igen. På så sätt brukades jorden ända tills familjen flyttade på 1940-talet. Kring sekelskiftet och decennierna därefter, när Gudmundstjärns jordbruk var som mest utvecklat uppgick den odlade åkerarealen som mest till ca 6 hektar. Inräknat är då Stormyran och fuktängarna vid tjärnen.

På lägdorna växte det fina höet med insådd  klöver och timotej. Under senare tid användes ibland inköpt höfrö, men oftast räckte det egna. Efter 1900 slogs lägdorna med slåttermaskin. All ängslått, hackslått, lägdkanterna, gårdsplanen och myrtegarna slogs dock för hand, med lie, precis som på 1700-talet. Från bittida till sent, i början av slåtterperioden var det ljust dygnet runt och då gällde det att ligga i. Gudmundstjärns läge gjorde att det var ganska svårt att få höet torrt. Förmodligen var detta en av anledningarna till att Nils-Olof Eriksson aldrig övergav de ursprungliga hässjningsmetoderna på gården. Höet skulle först räfsas ihop för hand och ”fämmes” (ruskas upp) på gammalt vis innan det hässjades utan högaffel. Hässjorna hade sex  ”roer”istället för det vanliga fem, för att det skulle torka bättre. För att nå upp behövdes en särskild bänk att kliva på.

 

Åkertegarna hade, som brukligt var, namn tex Stallegda, Grindlegda, Storlegda, Lill-Olles legda  och Myrtega. Bakom namnet ”Lill-Olles legda” finns en berättelse. En sommar kom en son till torpare Kajsas sambo ”Kont-Olsson” vandrande från Dalarna för att hälsa på sin far. Pojken var fjorton, femton år,  kallades Lill-Olle och för att försörja sig över sommaren fick han arbeta med Nils-Olof, siste bonden på Gudmundstjärn. Tillsammans bröt de en liten åker vilken sedan uppkallades efter pojken, Lill-Olle.

 

All gödsel användes till åkrarna och vanligt var att köra ut dyngan direkt i små högar på vintern och på så vis tjäna in ett arbetsmoment. Åt detta skrattade Nils-Olof hånfullt, berättade Thea. Enligt Nils-Olof förstördes gödseln på det sättet, den gödande effekten kom inte hela åkern till del. På Gudmundstjärn kördes istället gödseln ut i stora högar under vintern. Under våren skottades dyngan ut för hand.

 

 

   
TRÄDGÅRD/”KÅLSCHÄNGAN”
 

”Farmor hade ett jordgubbsland för oss barnbarn och ett där vi inte fick plocka” berättade Frida, Nils-Olof Erikssons yngsta dotter, född 1911. Farmor, Sara-Lena, väckte Fridas intresse för trädgårdsodling. På den här tiden var det ganska ovanligt med fruktträd, bär- och grönsaksland. Prästen i Indal förespråkade nyttan av att äta frukt och av honom fick Sara-Lena, liksom många andra församlingsbor, äppelträd.

 

Förutom äppelträd planterade Sara-Lena nypon, vinbärs- och krusbärsbuskar samt syrener på Gudmundstjärn. Ännu en nyttoväxt var rabarber. Under sensommar och höst åt familjen mycket kräm och soppa. Idag, när vi mitt i vintern kan äta färskpotatis, är det lätt att glömma hur årstidsbundet kosthållet var, bara för femtio år sedan. I trädgårdslandet odlades kålrötter, morötter och rödbetor. Gräslök fanns, liksom libsticka vilken användes för att smaksätta ”sörpan” till djuren när höet inte räckte till(hopkok av bark, agnar eller potatisstjälkar). Humle till ölet växte vid gamla mangårdsbyggnadens dörr och vid kortändan av huset fanns en lövsal, tätt planterad av syren, rönn, hägg och gran. Blomsterrabatter var inte till någon nytta och var därför ganska sparsamma, dock fanns brandgula liljan, akleja, duvan i arken(”blåskon”, förädlad form av nordisk stormhatt) och åbrodd. Inomhus fanns förstås krukväxter, i första hand pelargoner och balsaminer.

  
BOSKAP

                                                           

Under slutet av 1700-talet fanns på Gudmundstjärn häst, två kor, kalvar, får och getter, vilka ofta kallades ”fattigmans ko”. Getmjölken är mycket hälsosam och användes både till dryck och till osttillverkning. I mitten av 1800-talet ökade antalet kor och getterna försvann från gården. Mycket viktiga i självhushållet var fåren, nästan alla klädesplagg gjordes av ull. Får är utpräglade betesdjur och nöjer sig med ganska magert bete. Kvinnorna kardade och spann ullen sedan fåren klippts. Av garnet stickades strumpor eller vävdes vadmal. För att ulltyget, vadmalen skulle bli starkare stampades den i en vadmalsstamp.

 

I såghuset hade Sara-Lena en vadmalsstamp, där hon filtade eller stampade vadmalsvävar åt såväl familjen som folk ifrån bygden. Vid stampningen användes varmvatten, heta tjocka gjutjärn och en trästamp att stampa med. Av vadmalen syddes sedan både byxor och blusar, i första hand till karlarna. Kvinnorna bar ofta stickade yllekoftor och sjalar som ytterplagg. Kjolarna syddes ofta i ylletyg, dock inte vadmal, utan oberedd ylleväv.

 

I början av 1900-talet hade Gudmundstjärn fem till sex kor, tjur, kalvar och får i ladugården samt en häst i stallet. Hästen var bondens stolthet och vårdades ömt. Året om var hästen med i arbetet. Vintertid användes hästen i skogen för att forsla fram timmer och ved, och resten av året i jordbruket. Ett sätt att tjäna pengar var att ta hästen och köra till Sundsvall för att försöka få ett lass varor för transport upp efter älvdalen, ibland ända in i Jämtland. Vanligtvis räknades hästkörning till karlgöra men under Sara-Lenas tid på Gudmundstjärn körde hon själv dessa turer. Anledningen var att hennes man Erik köpte sprit för all förtjänst och därför inte kunde anförtros att ta hand om tömmarna.

 

Några årtionden in på 1900-talet skaffades också gris och höns till gården. Svin och höns var inte så vanliga i skogsbygderna, då de krävde mycket foder. Egentligen tyckte inte Nils-Olof om att äldsta dottern Thea bar med sig grisar och höns hem.

 

Korna på Gudmundstjärn var av fjällras och fick namn som Docka, Brunkin, Rölin, Söngås, Lyckros, Frögås, Äpple, Skirna och Tigås. I början av 1900-talet gav en fjällko ca 1000 liter mjölk under ett år. Idag avkastar en mjölkko mer än 10 000 liter årligen, alltså ca tio gånger mer. Främsta orsaken till den låga produktionen var sämre kvalitet på fodret och även mängden kunde vara i underkant. Under sommaren gick kor, får och getter tillsammans på skogsbete vilket ofta var magert.

 

Av mjölken tillverkades ost och messmör. Ostlöpe blandades i försiktigt uppvärmd mjölk varvid en tjock massa bildades. Ibland togs lite kvar och åts direkt, sk ”tjesfil”, ”flygin” eller ”lögnan”. Ostmassan lades i speciella ostkar av trä där vasslan pressades ur. Av vasslan kokades messmör. Innan grytan rengjordes var det vanligt att koka ”mösekams”. Av en smet bestående av kornmjöl, mjölk, messmör, salt och sirap klickades kamsar i kokande vatten. Finessen med att koka kamsen i ”mösegrytan” var att ta tillvara ”skovorna” till att smaksätta kokvattnet. Ett annat exempel på att det mesta togs tillvara och användes, är ostlöpet. När spädkalvar, vilka inte hunnit äta hö, slaktades togs löpmagen tillvara (nötkreatur har fyra magar). Magen, kallad ”käse”, torkades och vid behov blötlades en bit och kokades till ostlöpe. Första mjölken sedan en ko eller kviga kalvat, kallas råmjölk och är speciellt anpassad och nyttig för den nyfödda kalven. Ofta producerar kon mer än kalven behöver och då lagades kalvdans. Många tycker att den liknar ostkaka i smak och konsistens.

 

Av grädden kärnades smör. Längre tillbaka skildes grädden från mjölken genom att mjölken hälldes upp på trätråg så att grädden flöt upp till ytan och kunde ”flötes” bort med hjälp av en slev. Senare kom separatorn och hela processen rationaliserades. Mjölken hälldes i en apparat och genom att veva utnyttjades centrifugalkraften varvid fettpartiklarna skildes från mjölken. Ur ett rör släpptes sedan skummjölken ut och ur ett annat kom grädden. Skummjölken nyttjades i första hand i hushållet till dryckesmjölk och blev något över fick de minsta, skummjölkskalvarna det

Nästa steg i smörtillverkningen var själva kärnandet. Grädden hälldes i en smörkärna, ett högt och runt träkärl. Smörkärnan har ett lock med hål i mitten. Genom hålet förs en käpp, med en rund träskiva i nedre ände, upp och ner. Efter att ha ”kärnat” tillräckligt länge har grädden blivit smör. (Jämför med att vispa grädde för länge) När smöret tagits ur kärnan och vätskan pressats ur, saltades det och förvarades i kaggar. Genom att salta bevarades matvaror längre och dessutom var salt smaksättare.

 

Djuren på Gudmundstjärn var sk lantraser, härdiga och väl anpassade till miljön. Idag finns, tack vare enskilda personers intresse och insatser av ideella rasföreningar, djur av lantraser bevarade. De gamla raserna bär på en rik variation av anlag anpassade till speciella förhållanden och kan visa sig vara värdefullare än modernare rasers egenskaper. Rasens egenskaper kan endast bevaras i ursprunglig miljö eftersom lokala förhållanden skapat särarten.

 

Svensk lantrasget dominerar den svenska getstammen. Variationen är stor vad gäller färg, päls och horn. Vissa trakter har sina, särskilda, lokala former av ”skogsgetter”. Jämtget är en sådan hotad form. Tidigare ansågs skogsfåret vara beblandade med getter eftersom en del tackor har horn. Idag betraktas skogsfåret som en särskild ras med fem skilda typer. Var skogsfåret kommer ifrån, Värmland, Älvdalen, Svärdsjö, Alfta eller Rogsta, avgör typen.

Urfjällkor eller fjällnära kor brukar djur från isolerade besättningar i avlägsna fjällområden kallas. Tack vare avskildheten och minimal kontakt med seminaveln har den ursprungliga, oförädlade fjällrasens genuppsättning bevarats. Svensk rödkulla var i vanliga i Västsverige från Bohuslän och upp mot Härjedalsgränsen. (Rödkullor från Svärdsjö uppskattades för sin storlek och svärdsjötjurar blev eftertraktade. Det ensidiga tjurvalet gav dock rädsla för inavelsproblem och alternativet blev korsning med SRB.) I slutet av 1970-talet fanns endast 23 renrasiga svenska rödkullor kvar.

 

                                        

BÄCKEN 

Att stoppa smutstvätt i en tvättmaskin och plocka ut rena plagg upplevde Thea och många andra kvinnor i hennes generation som fantastiskt. Smutsade barnbarnen ner sig så sa Thea att ”det är väl ingen sak att tvätta nuförtiden”. Inte för att barn skulle vara oförsiktiga men tvätt är kanske den hushållssyssla som i vår tid rationaliserats mest. Trots att vi tvättar oerhört mycket mer, byter kläder dagligen osv. Städning och matlagning tar även idag ganska många timmar hemarbete i anspråk.

 

Till de återkommande sysslorna på Gudmundstjärn hörde det stora vårbyket. Ända fram till 1929, då den nya ladugården byggdes och i vilken det fanns en tvättstuga, tvättades endast under vår och sommarhalvåret. I bäcken vid det sk tvättstället lades en brygga ut. På stranden värmdes vatten i en stor gryta och smutsvätten skrubbades sedan med såpvatten. Bräder låg över halva bäcken, vilken var utgrävd och tillräckligt djup för att kvinnorna skulle kunna stå på knä och skölja kläder(att tvätta kläder var en typisk kvinnosyssla). Tvätten manglades med stenmangel i mangelboden.

 

Tvättboden användes för att förvara ”såar” (laggkärl) i och ibland till badhus. I tvättboden hade Nils-Olof  ett träbadkar i vilket han ”lögade” sig. Ännu ett exempel på Nils-Olofs uppfinningsrikedom var att han dragit en ränna direkt från tvättgrytan och in genom väggen till badkaret. Även om vattnet först måste bäras till grytan var det enkelt att kunna värma badvattnet till rätt temperatur.

 

Ursprungligen var tvättboden ett kvarnhus, till en liten skvaltkvarn, och är nog en av de äldsta byggnaderna på gården. När huset slutligen förvandlades till tvätthus hade det flyttats tre gånger och betraktades därför vara speciellt värdefullt. Här kunde nu ”knärrn hågges” (knarren huggas). Förr trodde många att ”knarr” i leder och senor kunde flyttas över till trä genom att först hugga med en yxa på båda sidor om det onda stället och sedan in i en tröskel under det en ramsa lästes. Förutsättningen för att ceremonin skulle lyckas var att den utfördes i ett hus vilket var flyttat tre gånger. Om någon blev botad från ”knarr” finns inga belägg för, men helt klart är att försök gjordes i denna tvättstuga.

 

Arbetet på gården var ofta tungt och ibland lejdes arbetskraft utifrån. Genom att vara initiativrik kunde Sara-Lena utveckla jordbruket och underlätta arbetsmomenten. Vattenkraften var en viktig energikälla och förutsättningen för att bygga såg- och kvarnhuset på 1860-talet. I det nya stora såghuset inrymdes också en ny kvarn, ett tröskverk och en vadmalsstamp.

 

När ramsågen, (grovbladig vattendriven såg), byggd 1869-1870 började användas fanns inte som idag, några dammar att samla vatten i. Sågen fungerade inte alls enligt förväntningarna och framförallt Sara-Lena blev mycket besviken. Anledningen var att vattnet i bäcken inte räckte för en effektiv sågning. Möjligtvis under vårfloden kunde lite husbehovsvirke sågas.

 

På övre våningen fanns tröskverket och ”skaken” (skakmaskin). I tröskverket slogs kärnorna ur halmen. Halm och kärnor föll därefter ut på skaken och kärnorna  åkte vidare i en ränna ner till ett rum under tröskverket. Genom en öppning i golvet föll halmen ner till halmboden. Trots uppdämningar ville inte vattnet räcka till att driva tröskverket och då var det att lita till de egna krafterna. ”Rena straffarbetet var det att veva det på auktion inropade, lilla handdrivna tröskverket” tyckte Thea. Färdigtröskad hissades säden återigen upp till logen, där den rensades i en handdriven harpa (”kastmaskin”). I harpan skildes agnar och boss från säden tack vare det framvevade luftdraget. Innan säden kunde malas torkades den i bastan (sädestork). Att sköta eldningen i bastan var en mycket ansvarsfull syssla och oftast satt Sara-Lena eldvakt.

 

Bröd, gröt och välling utgjorde basen i kosthållet. Att kunna mala eget mjöl ansågs nödvändigt och Sara-Lena låg bakom att den gamla skvaltvarnen från 1700-talet ersattes med en vattendriven ny och större. Kvarnen, från 1865, finns kvar än idag. Kornet maldes i kvarnen, i omgångar under hela hösten, till kornmjöl. Havren hann aldrig mogna och användes endast till hästfoder. Liksom sågen och tröskverket drevs kvarnen med vattenkraft. Under vårfloden gick kvarnen dygnet runt. I början av 1900-talet började dock skördarna bli så stora på Gudmundstjärn att kvarnkapaciteten ändå inte räckte till utan familjen fick lämna bort korn till någon mjölnare.

 

Av ullen från fåren kardade och spann kvinnorna garn vilket de sedan vävde vadmal eller stickade yllestrumpor av. I såghuset installerade Sara-Lena en vadmalsstamp där vadmalsvävar filtades (stampades) både till den egna familjen och andra. Vid stampningen användes varmvatten, heta tjocka gjutjärn och en trästamp att ”stampa” med. Tack vare stampningen blev väven tjock och varm. Idag finns ingenting kvar av Sara-Lenas vadmalsstamp.

Vattenkraftsdriven var också spånhyveln, byggd av Nils-Olof på 1920-talet. Nästan alla tak hade vid sekelskiftet spåntak, tidigare var taken klädda med näver (idag har endast snickarboden nävertak). Eftersom spånhyveln inte fick plats i det stora såghuset grävdes en särskild kanal och ett eget vattenhjul byggdes. Spånhyveln gick betydligt lättare än sågen och kvarnen så för att hyvla spån räckte det att dämma upp vatten.

  

 

SKOGEN

 

Skogen användes ursprungligen till betesmark, för att täcka husbehov av ved och timmer samt till jakt. Sommartid gick djuren på bete i skogen. Åker och äng var noggrant inhägnat med gärdsgårdar för att utestänga djuren. Betet medförde att skogen var mer öppen och genomkorsad av stigar. Konkurrensen om skogsbetet var hård eftersom flera byar i Indal hade sina fäbodar i området. För familjen på Gudmundstjärn uppstod bekymmer med att få hem korna på kvällarna.

 

Men problem är till för att lösas, åtminstone tycks Sara-Lena haft den inställningen. Genom att anlägga en fäbod ett par kilometer längre norrut, i Högsåsens sluttning, avhjälptes dilemmat. Fäbodbygget skedde på 1880-talet och användes fram till 1929, med uppehåll under en period i början av seklet. Boskapen fördes hit vid midsommartid och togs hem i början av september.  ”Även om jag måste springa hem mellan morgon och kvällsmjölkningen för att hjälpa till med slåtterarbetet, var det en frihet att vara vid fäboden och rå sig själv” tyckte Thea. Under tio somrar, från tretton års ålder var Thea fäbodpiga.

 

Idag är skogsbetet med kvigor och får på Gudmundstjärn mycket viktigt och vegetationen ska uppvisa tydliga spår. Blåbärsris får endast förekomma sparsamt och lövträd bör uppvisa tydliga märken i de delar djuren når. Vid bete kompletterar djuren varandra när det gäller foderval och sätt att beta. Återväxten blir bättre ju fullständigare avbetningen blir. Getter och får betar lövbuskar och ger sig även på vanliga bärris, ljung och kråkris. Får lockas särskilt av ungt blåbärsris.

 

Getter, vilka även betar barrträdsplantor, uppskattades för att de höll betesytor öppna åt de andra djuren. I mitten av 1800-talet ökade antalet kor och getterna försvann helt från Gudmundstjärn. Endast Kajsa behöll därefter getter på sitt torp. Nästan alla örter och gräs betas av något djurslag, men smörblommor, baldersbrå och renfana hör till dem vilka ratas. Förvuxet gräs med halmartade strån får länge stå obetat. Arter av ven och svingel, kruståtel samt ängsröe är begärliga medan kovall, vårfryle och mjölke betas så länge de är späda.

 

Småvilt jagades för att bidra till försörjningen. Thea berättade att Nils-Olof gärna jagade hare och fågel. Älgen var vid den här tiden nästa utrotningshotad. Förhållandet mellan tex björn och människor verkar ha präglats av ömsesidig respekt och dök en slagbjörn upp bådades jägarna. Troligen ledde detta till ett urval bland björnarna så att de till förhållandena bäst anpassade kom att dominera, dvs ”blåbärsbjörnarna”

 

År 1776, när skogen uppmättes, konstaterades att den var mycket uthuggen och till största del bestod av berg, myrar och sjöar. Avsaluvärdet från s&arin